In i palatset av ensamhet
och alla hörn av kontrollerade
rolig och varm sten nosen
stränga noglaudījis lejon,
Jag är värd att sitta ner i hallen vid bordet
sirdīgi och titta på kvällen är blå.
Detta tjänar inte. Här slottet.

Längs väggarna i marmor av klibbiga växter
som lockar alla typer av insekter,
och förflyttning av vridspjället sten i munnen
är ensam som jag.

Jag plockar upp en imaginär kopp
och dricker hälften så kasta den torra
och få upp för att gå igen.

Men gräset är redan oändligt. Till-dörr
liv kommer inte gå.