Hope puff slog mig som en
en lätt bris över havet.

Det finns inte längre ras eller språkliga olikheter, det finns ingen oenighet, det finns bara en fattig nomad som ålagts oss på sina axlar Archangel
händer.

Du som räddade oss, den libyska beduinerna du
izgaisīsi alltid från mitt minne.
Jag neatcerēšos aldrig ditt ansikte. Du är en man, och din bild, jag ser alla människor
samtidigt. Har du inte hade tittat på oss, men
Nu har vi visste. Du är vår älskade bror.
Och medan jag skulle känna igen dig i alla människor.
Strömmar ut dig storhet och nåd, den stora Herren, med koppar släcka törst. Alla
mina vänner, alla mina fiender kommer i dig
träffa mig, och jag i världen finns det inga mer fienden.

människor som vi vet allt är kontroversiell. En tillhandahålls utkomst för att ge
honom att leda, men han somnar, segrade bytet och försvagar erövrarna, generöst
förmögenhet skulle bli en girigbuk. Vad vi
ger politisk doktrin som syftar till - boom man, om vi först inte vet
vilken typ av människor det kommer att orsaka. Vad kommer världen?
Vi är inte uzbarojams bar, och en dålig utseende Pascals mycket mer än några namnlösa tur födelse.

På natten kallar jag en liten by för begravning
hör det tycktes inte förtvivlan, och självmedveten
och subtila jubel. Ring in på samma
hans röst lät en begravning och dop, en gång
iejundīja generationsskifte. Och bara en
villiga att sprida dessa ljud, som firas av den gamla
Bonden förbundet med jord.